mer om Mirakel...

Mirakel är vår yngsta medlem i familjen och kom till oss i början av mars -04. Mirakel kommer från Fagersta och är uppfödd av Sigge Friis och Åsa Löfberg.

Efter långa och många funderingar på vilken ras jag skulle ha härnäst så blev det slutligen en kelpie. Jag har många gånger tänkt på att skaffa en kelpie, men då genast drabbats av svår "prestationsångest" och snabbt slagit tanken ur hågen. Med åren har kanske jag blivit något visare och tar allt lite mer med ro. Man behöver ju inte bli värsta Ässet bara för att man har en kelpie. 

Så det bidde en Mirakel och det har jag inte ångrat en sekund. 

Som valp var han framåt, nyfiken och påhittig. Ingen storförstörare av inredning, men desto effektivare dokumentförstörare och barnleksaksdödare. När jag jobbade var han hos dagmatte Janie och härjade tillsammans med Wehls springer spanieln Nixon och tvåbenta bäbisen Wilma. Tillsammans med dem fick Mirakel en gedigen miljöträning på de många promenader och utflykter de gjorde. Tack Janie för att du tog hand om mitt bruna lilla monster. 

Mirre är en härlig hund träna tillsammans med, alltid med på nya påhitt, lättlärd, lättmotiverad och fokuserad. Går igång på godis, kamp, jakt och allmän glädjeyra. Belöningsfavoriterna är kamp- och jaktlekar med boll på snöre, frisbeedestruktion och MammaScans köttbullar. I dagsläget tränar vi sök, lydnad och agility, så gott vi hinner med.
Han har den s.k. "på- och avknappen" och kan koppla av mellan aktiviteterna, vilket inte direkt går att läsa ut av MH:et då han verkligen var påhittig under momentet Aktivitet. 

Mirre är en mycket social varelse, han gillar att leka med barn, sitta i knä på känt och okänt folk och fungerar bra tillsammans med andra hundar. 

Han kan vara lite av en funderare ibland, speciellt när vi håller på att forma något nytt i träning. 
Han kan tänka noga över saken innan han provar, så det gäller att ha lite is magen och vänta, för oftast är han på rätt spår.

Mirre är inte bara en mycket social hund, utan också en väldigt fysisk hund. Bäst till sin rätt kommer han i skog och mark, där han far fram till synes outtröttbar. Man ser verkligen hur han njuter av att arbeta hårt med kroppens muskler.

Mirre älskar också vatten, badade redan vid 4 månaders ålder i Storsjön, och springer så det stänker om det i alla geggiga gölar och diken han hittar. 

En liten egenhet han har är att han har lättare för att morra än att skälla och använder sitt morr i situationer man kan tänka sig att hundar vanligen använder sitt skall. Så istället för t ex startskall och frustrationsskall kan man istället få höra startmorr och frustrationsmorr, vid lek och uppfordran kommer det ofta också morr. Det kan förståeligt nog väcka en del undran hos folk som inte känner honom. Häri ligger dock inget hot eller aggression, även om han har en del vakt och försvar i sig och kan bli arg om det skulle behövas.

Även solen har ju sina fläckar, så om man ska nämna några brister hos min älskade kelpie, så skulle han, likt många andra kelpie, kunna ha lite bättre gripande och något större kamplust. Det har dock visat sig komma betydligt mer av den varan med åldern och alldeles av sig själv. Så nu finns snart inga fläckar kvar ;). Det jag dock skulle vilja önska är ett något mindre intresse för randiga insekter (har renderat i ett antal akutbesök hos veterinären), men kanske kommer det med åldern, det med. 

Mirre har satt ett tydligt tassavtryck i mitt hjärta. Han är min bästa träningskompis och jag inspireras dagligen av hans otroliga livsglädje och energi.